--
Jag går nu andra året i gymnasiet. Någon gång när jag gick i klass 9 blev jag kär i en person som är några år äldre än mig, tyvärr vet jag fortfarande inte hur gammal han är, eller ens något om honom för den delen, det enda jag vet NÄSTAN är hans namn.. Jag var stört kär i honom då, jag minns allt fortfarande, jag minns den dagen i nian; friluftsdagen, jag stod så nära honom - men samtidigt så långt ifrån honom.
Några kanske tycker att den här känslan jag har om honom är som alla andra känslor jag haft osv (ex: ''Drog'' <- några kommer förstå vad jag menar). Men jag tror verkligen inte att det är likadant alls...
Alla dessa år har jag stött på honom då och då. Utan att göra något åt saken. Varenda gång jag ser honom blir jag nervös eller blyg, vågar inte prata, osv. Jag har liksom alltid drömt om att börja prata med honom, lära känna honom.... Men hur, vet jag inte..
[ Det finns ett gammalt inlägg för ca lite mer än 1 år sedan ]
Den här måndagen skulle jag göra prov, då såg jag honom där. Man skulle gå fram till honom och säga vad man hette, och jag var jätte nervös! ...fick t.o.m upprepa mitt namn. Efter provet lämna jag in den till honom, och sen snacka vi typ i 10 sekunder (eftersom jag var så JÄKLA BLYG). När jag lämnade rummet så vände jag mig om för att stänga dörren tyst och hade ögonkontakt med honom och dog (inombords). Resten av veckan har jag varit glad och sådant. Varenda sekund med honom känns som om jag är i himlen.
Igår, så fick vi reda på att vår filosofi lärare var sjuk och att vi skulle ha vikarie. Jag blev faktiskt jätte sur. Eftersom jag tyckte filosofi läraren är så bra, att vi istället lika gärna kunde sluta, lol. 10 minuter innan lektionen börja gick hela klassen in i klassrummet och gjorde något random. Jag och en kompis satte oss ner, hon skulle hjälpa mig att skriva klart ett arbete innan lektionen började. Jag var så inne i skrivandet. Plötsligt hör jag en kompis från andra sidan rummet ropa mitt namn och le jätte stort samtidigt som hon kollar på mig och någonannan stans. Jag fatta inte ens vad hon kollade på lol. Sen kompisen bredvid mig säger: ''Är det han? Du vet, han som du snackat om?''. Sen blev jag: eeeeehhhhhhh!? (eftersom jag hade precis snackat om honom till den komisen, och hon visste inte hur han såg ut egentligen). Sen kollar jag åt det hållet som hon kollar, jag ser att HAN står där. Jag rodnar jätte mycket (jag lovar jag blev jätte röd...... båda mina kompisar kollade på mig och skrattade som fan..). Jag la huvudet mellan armarna på bordet för att lugna ner mig själv. Sen efter några sekunder kollar jag på honom, 2 sekunder efter börjar han kolla runt klassrummet, han ögon fastnar på mig!! oCH ...och han nickar hej!! Jag log, och jag tror jag dog!! wtf!!!! vad!!! glad!!! jag blev!!! XD ...ja... sen hände det väl lite saker då och då. I slutet av lektionen var jag nästsist på att lämna klassrummet, jag kollade på honom en gång och han kolla tillbaka (men eftersom jag är så jäkla blyg framför honom) så vred jag tillbaka huvudet och var nära på att lämna klassrummet, sen plötsligt hör jag ett hejdå, och jag blir liskom skit glad men håller mig lugn h-hejdåå~ . Jag tror jag doooog. När jag lämna rummet börja le som en jäkla fåne lol. Jag tror jag kunde förfan göra barn med det ögonlblicket LOLOLO. xDD
Jag hoppas att nästa gång jag ser honom, så hälsar vi på varandra igen eller snackar eller ... eller sitter bredvid varandra på bussen!!! omg jag skulle kunna dö lyckligt då!!
I alla dessa år (öh...1 - 2 år?) har vi bara haft ögonkontakt då och då. Nu den här veckan fick han reda på vad jag heter och sen efter det så hälsar vi på varandra ~~
Någon kanske tycker nu att jag är lite konstig som blir glad över dessa små saker? Men då måste jag säga, när man är kär, får man bli glad över varenda minsta detalj!