skolan dödar motivationen

[Kolla på HELA klippet, den är bra och sann och jag håller med! Plus att den här killen kan rita också, lol. Vi satt i filosofi lektionen och kollade på den här. Jag kollade hela tiden, haha... jag tänker exakt så..]


Jag satt och upprepa 6:47 - 7:33 hela tiden.. Och om jag ska vara ärlig, så börja jag gråta av någon konstig anledning(kan också ha berott på att min dag sög). ...När jag var liten, hade jag stora planer om mitt liv. Jag ville bli konstnär -> serietecknare -> mangatecknare -> bokförfattare osv. Jag var liksom ''bra'' på att rita, jag var bra på de estetiska ämnen. Jag var aldrig bra på matte, natur, historia osv. Men jag fick alltid bra på de estetiska ämnen. Än idag, är det likadant. De estetiska ämnen är de roliga ämnen för mig, och det är dem jag fått bra på. Dom andra är jobbiga att förstå... Jag har t.o.m jätte svårt med matte B nu.. Och nu idag, efter jag sett det här klippet, och gråtit lite, så har jag insett: Jag har aldrig fått ett; ''Nämen va duktig du var som fick mvg i bild'', av mina föräldrar eller syskon. Och så inser jag också varför, eftersom dom ämnen inte skulle leda mig någonstans i livet. Men jag har liksom alltid haft svårt för tex matte, Pga det så tänkte jag hela tiden att jag var en...idiot.. korkad, osv. Men när jag hörde killen i klippet säga: ''Många talangfulla, brillianta, kreativa människor tror att dem inte är det. Eftersom de saker de var duktiga på skolan, var inte högt värderat, eller t.o.m stigmatiserat''.(det var då jag börja gråta). Det var som att han stod framför mig, och sa till mig face mot face: Du är inte korkad. Du är inte dum. [En grej att veta om mig: Jag har länge varit känslig för ordet ''idiot''. Jag tar verkligen åt mig om någon skulle kalla mig det, även om jag inte skulle visa det då för tillfället.. jag insåg detta en kväll när jag höll på med matte i flera timmar, och båda mina syskon försökte hjälpa mig, och jag fattade inte en grej no matter what, och min brorsa kalla mig för idiot, jag blev skit ledsen pga det... jag tar vanligtvis inte åt mig sådana dumma komentarer.. men den...den kändes. (det här hände för JÄTTE länge sedan..]. Jag har alltid haft de ''omöjliga drömmar'', som mina föräldrar säger åt mig att glömma bort... Och för några dagar sen, bestämde jag mig för att göra det. Men nu kommer jag säga: Jag får se vart mitt liv tar mig...


Kommentarer

♥♠ Kommentera gärna! ♦♣

♥ Namn ♥
Kom ihåg mig?

♠ E-postadress ♠ (publiceras ej)

♦ URL/Bloggadress ♦

♣ Din kommentar ♣

Trackback